2016-08-15

Hasse och jag vaknade efter några timmars sömn. Magen gjorde mig påmind om en gårdag med lite intag och frukost var välbehövligt nu. Efter den sockrade frukosten gick vi för att spana in hamnen.

När vi såg en bälteskungsfiskare bestämde vi oss för att gå hem och hämta teleobjektiven men den fågeln lyckades vi aldrig hitta igen.

Vi hade i alla fall turen att se lite djurliv när vi vandrade runt. Ett gäng sjölejon visade sig.

Inne i båthamnen satt också en fågel jag ville se i det vilda. Så vilt känndes det inte men det var heller ingen burfågel.

Något som såg ut som vår strandskata gick förbi vid vattenkanten.

Vi skulle möta upp Christopher vid motellet så vi hann inte mer än så denna gång. Det är inte var dag det går att flyga dit vi skulle på grund av vädret så nu skulle vi få dommen. Nu fick vi också träffa de andra som skulle med på resan. Ett par från Stockholm (tidigare Sandviken), Per och Monika träffade vi först. Typiskt att få resa med tre sandvikare… 😉
Efter en stund kom Lars. Han hade tagit sig hit från Norge.
Jodå, det var flygbart nu och det verkade som att det skulle hålla i sig ett tag. Christopher ville ha en frivillig att åka med och sätta upp campen. Jag anmälde mig direkt. Det blev lite bråttom att få i sig något mer i magen och lasta prylarna. Dessutom behövde jag handla whisky innan. Helt torrlagt får det inte vara. 🙂
Det tog ett tag med vägning av utrustning innan vi fick det mindre planet lastat. Sedan åkte Hasse och de andra tillbaka till byn för mat medan jag och Christopher drog på oss vadare och hoppade in i planet. Vadare behövs efter man landat och ska ta sig iland.

Piloten korsade Shelikof Strait till Katmai National Park och val sågs på vägen. När vi flög in i viken blev jag lite rörd. Här skulle det bli äventyr de närmaste nio (?) dagarna. Nio dagar var målet men allt kan ändras med vädret.
Vi lastade ur planet och kollade runt. Färska varg och björnspår syntes några meter ifrån oss. Spåren här är i stort sett alltid färska då tidvattnet suddar ut dem.

Jag fick en nödraket som försvar mot björnarna och vi bar upp grejorna till den blivande campen. Tält och björnstängsel skulle upp innan de övriga kom hit. Christopher hade koll på var vi skulle slå upp tälten och visade mig vilken riktning de skulle stå. Han har guidat här 13 år och vet hur Hallo Bay ser ut och fungerar. Han är en av tre personer som har licens för att guida grupper här. Den tid vi åker är när silverlaxen går upp i älven men ibland åker han under parningssäsongen på försommaren också. Då äter björnarna gräs.

Tälten var väl tilltagna. Hasse och jag skulle dela på ett Hilleberg Keron 4 GT. Det största tunneltältet jag känner till.

Ett tag efter tälten var uppe brummade det på himlen. Det var plan nummer 2 som var på väg in. Landningen gick bra även här och efter att allt lastats av och burits upp var det dags för mat. Det blev torrmat som smakade bra efter en aktiv dag.
Nu började det närma sig björnmöten. Björnarna är som mest aktiva när det är lågvatten. Det är då de kommer åt att jaga laxen. Övrig tid sover de eller eventuellt äter lite gräs eller död fisk långt uppe i älven. Det är 2.5 till 4 kilometer att gå till den plats dör strömfåran rinner ut i havet, där tidvattenbankarna finns. Ikring den står björnarna och titta/vädrar för att få se/känna lax. Vi hörde att det var björna på plats innan vi såg dem. Värsta vrålen kom från en plats långt bort.
När vi närmade oss mötte vi en björnhona med två fjolårsungar. Dessa björnar skulle vi komma att se otaliga gånger under vår tid här men nu var allt nytt och spännande.

Vrålet vi hört kom från ungarna. När mamman fick fisk var de där och vrålade om att de skulle få mat. Dessa fjolårsungar är lika stora som en fullvuxen hona här hemma så det är inga små mysiga nallar.
Ungarna gjorde inte så mycket väsen av sig när de inte käkade.

Ibland fick även ungarna något ryck och jagade lax. De tappade ganska snart bort den och då kunde de ställa sig på bakbenen för att försöka se den igen.

Mamman sprang på och letade lax. Hon la inte märke till eller brydde sig inte om oss. Det skiljde säkert 50 meter mellan oss men efter ett tag kom hon närmare.

Efter ett tag rörde vi oss uppströms. Det blev till att korsa några åar men vattnet var riktigt lågt. En bit upp mötte vi en större hane. Han var självsäker i sin gång.

Det blev bilder på några vadarfåglar innan vi korsade grässlätterna tillbaka till campen.

Resan hade börjat bra. Vi hade bra flyt med tider och väskor, vi kom ut till destinationen den dag vi hoppats på (det har hänt att det inte gått alls och ny destination valts) och vi hade fått se björnar fiska lax. Tidig kväll och jag längtade redan till jag skulle kliva upp. Det var klart väder och nu hoppades vi på soluppgång med björnar. Det skulle bli ebb under morgontimmarna.